Bakgrund

Hugo Sixten Arthur Landegren föddes den 14/4 1886 i Hvetlanda. Han hade en bror och tre systrar. Systrarna Hildur och Rosa gifte sig sedermera i Göteborg och systern Gulli och brodern Carl-Olof bosatte sig i Stockholm.

Hugo gick i skola och fortsättningsskola, varifrån han gick ut med hyggliga betyg den 21 februari 1902. Därefter gick han ett år på folkhögskola i Herrljunga, och sedan fick han plats som bodbiträde i sin släkting Selma Viktorins järnhandel i Hvetlanda. Senare flyttade han med familjen till Göteborg, troligen sedan fadern dött.

I drygt ett år arbetade Hugo inom manufakturbranschen i Göteborg. Där lärde han sig nog älska havet och segling, som sedan fick en så stor betydelse i hans liv. Men en dag i mars 1909 fick Hugo ett brev från sin farbror Josef Viktorin i Västervik:

VIKTORIN & STRAND

Bästa Hugo

Genom en olyckshändelse afled min kompanjon d 17 d/s o jag behöfver nu en man som jag fullt kan lita på under min frånvaro. Jag är rätt ofta upptagen med andra saker. Arbetet består af rätt mycket skrifning expediering vid disken samt några gånger kortare resor till lanthandlare i orten Affären är som du kanske vet nu inrymd i två våningar. Våra artiklar är garn, väfnader, mattor, gardiner, barnkläder, sängar, sängkläder m.m. i affären finnas 3 kvinnliga biträden o en springpojke. Om ett gott samarbete kan åstadkommas med den som nu kommer in här, så är det framtidsplats för honom. Affären är en af de bättre i Staden o dess ekonomi betryggad. Jag har försport att du arbetar i en manufakturaffär o sålunda är något inne i branschen hvarför härmed frågas huruvida du skulle hafva lust byta plats från vest till ostkust. Om du ej alls reflekterar härå torde du omg meddela detta helst telegram. Reflekterar du på anbudet har jag tänkt att du på min bekostnad skulle möta mig i Jönköping nästa Söndag så vi kunde få språkas vid om saken Skrif i så fall omg. Samt nämn något ungefärligt dina pretentioner. Helsa din Mor o syskon samt var sjelf helsad ifrån farbror

Josef

En sådan chans gick väl inte att säga nej till. Hugo ”reflekterade” och tydligen åstadkoms ett gott samarbete, ty Hugo blev så småningom direktör i företaget, som senare ägdes av hans kusin Nils Viktorin.
I Västervik bodde vid sekelskiftet 1900 brevbäraren Jacob Jacobsson. Han hade just lyckats köpa ett litet hus vid Järnvägsbron i utkanten av staden, där han nu bodde med sin familj. Jacob var gift med Sofia, som var av Herrmanssons släkt, en känd, rik släkt i bygden. Äldste sonen Erik hade dött i difteri 1899 knappt 9 år gammal. Så nu var Maria Elisabeth äldst, född 8/4 1893. Hennes syskon var Margaretha Mathilda f.1895, Helge Leonard f.1897, Viktoria Sofia f. 1901 samt lille Sven-Erik August f.29/12 1905.

Maria, som kallade sig Maja, gick ut folkskolan och fortsättningsskolan och fick senare plats som sekreterare på hamnkontoret, där hon fick hålla ordning på de arbetssökande sjömännen. Hur hon träffade Hugo vet vi inte.

Men staden Västervik var inte så stor, Maja var väldigt söt och Hugo var en ytterst trevlig ung man med framtiden för sig. De förlovade sig 31/3 1918 och gifte sig efter 1½ år den 23/12 1919 i Göteborg hos Hugos mamma Maria. Otaliga var de telegram, som den dagen letade sig fram till Mellangatan 21, bl.a. lillebror Sven-Eriks rader:

Lycka och frid Utan all strid I all Er tid.

Sven var 14 år gammal då storasyster gifte sig, själv 26 år. Hugo var 33 år. De bosatte sig förstås i Västervik. Då de båda var mycket intresserade av heminredning blev deras hem mycket vackert inrett med stilmöbler, tavlor och vackra prydnadsföremål i tidens smak.

År 1924 fick de möjlighet att hyra en våning i det förnämliga Häggbladska huset på Strandvägen 3, fjärde ettaget med en fantastisk utsikt över Gamlebyviken. Det var då stadens faschonablaste hus. (Denna våning hade Maja kvar år 1987 då hon dog). Hiss fanns, som tur var, redan från början då huset byggdes år 1910. Som förut nämnts var Hugo mycket intresserad av segling. Han hade en fantastisk segelbåt. Han var aktiv medlem i Västerviks segelsällskap, och i ungdomen var han och Maja mycket ute och seglade, besökte segelregattor osv. På ett vykort av båthamnen i Västervik finns Hugos segelbåt med allra främst. Den var väl en prydnad för hamnen! ”Bonzai” hette den. Senare skaffade de också en stuga på Gränsö, där de tillbringade somrarna. Där odlade Hugo blommor, bl.a. olika sorters tulpaner och krasse.

Ett annat av Hugos stora intressen var frimärkssamlandet. På sitt arbete fick han mycket post från både när och fjärran. Där föddes väl intresset och han skaffade sig så småningom en mycket värdefull samling av både svenska och utländska frimärken. Tyvärr följde ingen av arvtagarna upp hans hobby och samlingen fick efter Majas död gå till auktion. Den inbringade 43 200 kr till arvtagarna, men hade värderats till 140 000 kr (1987).

Hugo och Maja hade en stor bekantskapskrets och många mycket goda vänner. De var mycket gästfria, hade ofta fester, middagar och allehanda bjudningar. Maja hade ofta ”tebjudning kl.13” för damer, medan herrmiddagarna gick av stapeln på kvällarna. Estrid var hembiträde hos Landegrens i många år långt fram på 40-talet. Det behövdes hjälp i den pampiga våningen och med de många gästerna. De rörde sig ju också i Västerviks societet. Barn fick de emellertid aldrig. Det var säkert en sorg för dem.

År 1940 gifte sig Majas yngste bror Sven-Erik med Maja Schlecker ifrån Skåne. Sedan flera år var han då banktjänsteman på Skandinaviska Banken i Malmö. Deras bror Helge (+1933) samt pappa Jacob (+1935) och mamma Sofia (+1940) var då avlidna. Sven och Maja Jacobson fick två döttrar, Kerstin f.1941 och Barbro f.1946. De besökte ofta sina släktingar i Västervik trots besvärliga kommunikationer. Sven och Maja hade inte bil. ”Jacobssonska huset” på Järnvägsgatan, faster Majas och farbror Hugos våning på Strandvägen och ”Stugan Landet” på Gränsö blev nostalgiska minnen för flickorna! Sven och Maja bodde i Lomma åren 1940- 1943, i Malmö till 1945, i Karlshamn till 1953 och sedan i Båstad.

Men vid denna tid började farbror Hugo och faster Maja komma upp i åren. På 50-talet bröt farbror Hugo benet och sedan blev han sjuk. Faster Maja vårdade honom hemma, med mycket stor hjälp av sin syster Margaretha, som tom bodde hos dem i sängkammaren till slut. På hösten 1961 slutade Hugos långa lidande. Han efterlämnade sin förmögenhet genom testamente till den förtvivlade Maja.

Maja valde att bo kvar på Strandvägen med alla sina stora, tunga möbler. Hon träffade sina vänner, ägnade sig en del åt sina aktieaffärer och var mycket förtjust i att lösa korsord. Hon läste dagstidningarna mycket omsorgsfullt och tog noga reda på allt, som hände hennes egna och Hugos släktingar. Hon reste inte mycket, hälsade inte på släkten. Jularna firade hon tillsammans med sina systrar Margaretha och Tojan (Viktoria) samt kusinerna Linnea och Karin Strömmert, också de bosatta i Västervik.

När brodern Sven dog i november 1964 reste dock Maja med sina systrar till begravningen i Båstad och den julen firade de tre systrarna också i Båstad. Men Kerstins och Jans bröllop 1966 vågade hon sig inte på att bevista, inte heller Barbros och Ulfs bröllop 1969. Båda var kyrkbröllop (juni) i frack och långa klänningar och med middag på hotell Kattegatt i Torekov efteråt. Margaretha och Tojan fick komma hem till Maja i Västervik och berätta hur det var.

En gång om året hälsade Kerstin och Barbro på hos sina fastrar i Västervik. Kerstin kom norrifrån Örsundsbro i Uppland med sin familj, Barbro med de sina från Höllviken i söder. När fastrarna blev äldre fick familjerna bo på hotell. Det blev för arbetsamt för de gamla annars.

På Majas 80-årsdag 8/4 1973 var båda brorsdöttrarna med familjer, samt mamma Maja hos henne i Västervik och uppvaktade. Då fanns det två barn i familjen Warnberg. Kerstin och Jan fick Stefan 1966 och Ylva 1969. Barbro och Ulf Arntell fick Sofia år1970. Efter hand utökades båda familjerna. Martin Arntell föddes år 1974 och Johanna Arntell år 1979. Cecilia Warnberg f1981 föddes som liten sladd först efter Margarethas död (+ 1980).

Margaretha var den, som först gick bort av de tre systrarna. Det hände hösten 1980. Några år innan dess hade Kerstin och Barbro fått veta, att hon hade en dotter, Marianne (f.1919), alltså en kusin till dem. Det var en ”bomb”! Detta hade hållits hemligt under alla år! Både Margaretha och Tojan var ju ogifta. Marianne hade varit fosterbarn i en familj i Östergötland. På 70-talet sökte hon upp sin mamma, och hon blev ett stort stöd för de gamla under deras sista år. Hennes mans släkt fanns i Västervik, och hon var ofta där på besök, medan hon bodde i Stockholm.

När Margaretha dog blev de två kvarvarande systrarna med ens väldigt gamla. Margaretha hade varit den, som skötte om, gick ärenden och ordnade praktiska saker. Dessutom bodde hon ihop med Tojan sedan 50-talet.

Varken Tojan eller Maja kunde nu längre klara sig utan hjälp av hemsamarit. Maja var nästan döv, men ville inte använda hörapparat. Hon hade också mycket ont i ryggen och var ytterligt smal och tunn. Hennes hår blev tunt och alldeles vitt. För övrigt var hon helt klar och alert, hade reda på det mesta om sina och Hugos släktingar. Hon läste tidningen varje dag och följde med allt som hände.

Hon skötte sin ekonomi (med stor hjälp visserligen av sparbankens fantastiske Bruno Blomberg) och så sent som 1985 (89 år gammal) skrev hon själv sin deklaration. Men sedan några år hade hon slutat att gå ut. En mycket god vän, Nils Hultgren (bara ett par år yngre än Maja) gick ärenden åt henne på ”Domus” och apoteket, och han hälsade ofta på hos henne.

Tojan och Maja talades vid i telefon varje dag, men Tojan blev senil och hon upphörde snart att göra något alls. I oktober 1986 slutade hon sina dagar på Västerviks lasarett. Men då låg Maja sedan 2 år på långvården efter ett lårbensbrott (hon ramlade ur sin säng), vilket aldrig blev bra igen.

Maja levde tills den 31/5 1987. Den sista våren blev hon gammal också i sin tankevärld. Marianne, som med sin make Einar Larsson flyttat in i Tojans lägenhet, besökte henne ett par gånger i veckan och var hos henne strax innan hon somnade in.

Så blev det då begravning den 16 juni. Begravningsgästerna var: Svens änka Maja Jacobson, Marianne och Einar Larsson, Kerstin, Stefan och Ylva Warnberg, Barbro och Sofia Arntell, Inga Lindell (Majas guddotter) samt Bruno Blomberg. Dagen därefter var det bouppteckning. Majas testamente, som hon upprättat i november 1973, lästes upp, och där stod, att förutom ett legat på 10 000 kr, som givits åt Margaretha och som nu gick till dottern Marianne, skulle förmögenheten tillfalla Kerstin och Barbro och deras barn.

Samma dag den 17 juni, fyllde Ylva 18 år och blev alltså myndig. Det firades med en fin middag, vid faster Majas vackra runda matsalsbord. Det var den sista festmåltiden i faster Majas våning! En vecka senare tog röjningen av våningen vid. Kerstin och Barbro, båda lärare, kunde som tur var använda sommarlovet till bodelningen. Det var inte alls svårt att dela på inventarierna. Allt gick smidigt och relativt snabbt trots 63 års skatter och bråte, som skulle delas, auktioneras bort eller slängas.

Emellanåt blev det en och annan badtur ut på Gränsö. Tyvärr var ju ”Stugan Landet” såld av farbror Hugo redan på 50-talet. Men det fanns ju ändå fina allmänna badplatser där. – Så kom Jan och Ulf för att hämta ”grejor”. Den fina våningen hade nog aldrig haft så många sovgäster kinesande på diverse ställen.

En kväll kom Barbro in till tebordet med tvenne pokaler, som hon hittat i ett skåp. Dessa vill väl ingen ha, dem auktionerar vi bort, tyckte hon.

Men då föddes idén om en tävling på skoj, med syfte att hålla ihop vår släkt, få den att träffas och att minnas farbror Hugo och faster Maja.